Tystnaden är som sammet i mina öron. Det enda som hörs är det dova ljudet från husets ventilation. Känslan är lite som att bo på hotell då det är lugnt, mörkt och tyst. Mitt tyngdtäcke omsluter mig som en härlig omfamning och när jag sneglar på klockan är hon halv sex. Jag är ensam hemma och när jag försöker erinra mig när detta hände sist kan jag faktiskt inte komma ihåg. Sällan händer det, mycket sällan.
Jag slås av min känsla av trivsel och lugn. Efter en minst sagt jobbig start på vår vistelse i Falun har vi landat i Slätta, i ett litet hyrt radhus i ett stort radhusområde. Vi var mitt uppe i att magasinera våra saker för att flytta in i ett stort fint hus i Faluns gamla kulturkvarter. Ett hus som kändes som en inredningsannons med uppvärmd badtunna ute. När vi stod och lastade in grejer fick vi reda på att de sålt huset och den nya ägaren ville flytta in direkt och skulle bo på hotell tills tillträdet. Vi hade med andra ord ingen stans att bo! I panik tittade vi runt och samma dag hade huset vi bor i nu kommit ut på annons. Den familjen var i liknande sits som vi med en familj som skulle flyttat in men dragit sig ur i sista sekunden. Det var inte alls vad vi hade tänkt oss och det ligger en bit ifrån barnens skola och centrum men det var här vi hamnade. Huset är slitet och har en, vad ska man säga, annorlunda inredning. Inredningen är från sent 80-tal med någon slags känsla av medelhav med storslaget kakel i någon märklig nyans, köket ser ut som en pizzeria, det finns valv, stuckaturtapet överallt samt låtsasbjälkar i taket. Det är trångt och elen verkar vara någon slags ”hempul” så man vet aldrig riktigt vilka lampor som tänds eller var när man trycker på lampknapparna. Långt borta är Hammarby Sjöstads strama arkitektur, stora fönster och rena stil.
Mörkret har legat som en våt, kompakt filt över allting sedan vi flyttade hit så det är svårt att faktiskt säga hur det ser ut i kvarteret då det varit mörkt när vi cyklat till skola och jobb och ännu mörkare när vi cyklat hem. Min känsla i kroppen när jag ligger där i vårt lugna sovrum är däremot att det ändå känns som hemma. Barnen har för första gången fått egna rum och även jag och Ola har ett riktigt sovrum som vi sover som stockar i. Borta är Olas hosta från det förra huset som var fullt med mögel och hantverkare och luften här känns frisk. Vi har nu överlevt två flyttar och för första gången sen i augusti känner jag att här kan vi landa en stund. Förhoppningsvis händer ingenting med paret som vi hyr huset av. De träffades däremot i somras, har köpt en gård ute på landet där de ska ha hästar och alpackor samtidigt som de ska behålla sina jobb, vad kan gå fel liksom!
Att flytta allt du äger och har är en process som verkligen speglar vem du är men framförallt vem du varit. Det är en enda lång tillbakablick på det liv du levt i form av platser du bott på, hur du bott, vilka saker du valt att samla på dig, hur mycket saker du har och vad dessa saker har för betydelse. Vad som slagit mig i och med de här flyttarna är hur mycket materiella ting påverkar mig. Det är som osynliga kontrakt som binder fast min energi och håller kvar gamla drömmar. Inför flytten från Stockholm fick jag ett tips av en vän om Marie Kondos bok ”Konsten att städa”. Den väckte något i mig och jag satte igång med hennes metod. Som vanligt så har jag svårt att göra saker jag tycker är roligt eller intressant bara lite grann så med andra ord blev jag helt enkelt besatt av att ”hitta glädjen”, eller känna vilka saker som ”sparked joy”. I korthet går metoden ut på att lägga alla saker i en viss kategori, till exempel kläder, i en enda stor hög för att sedan känna och ta på vart och ett av föremålen för att se om det väcker glädje eller inte. Målet är att göra dig av med allt som inte tillför dig något. Jag och min familj betade av varenda kategori sakta men säkert och vårt bohag krympte väsentligt. Trots allt rensande blev det mycket kvar.
Det intressanta är att när vi flyttade till Kenya var det så otroligt enkelt och jag har verkligen funderat på vad det var som gjorde den där enkelheten. En sak som slagit mig är att vi i stort sett inte hade några saker med oss till Kenya. Saker är en form av åtagande. De ska förhållas till, tas om hand, förvaras, hanteras, skyfflas runt och förhoppningsvis då ge dig glädje. För mycket saker blir däremot bara en börda. I Kenya hade vi bara en liten mängd kläder, några böcker och lite lego med oss. Visserligen var det hela tiden varmt så varma kläder behövdes inte, vi behövde inte heller några möbler då huset var möblerat men det där med det enkla att endast ha få saker har stannat hos mig. Det blir en form av frihet, att slippa det där åtagandet. Jag har länge varit inne och nosat på vad som kallas för minimalism och har någon slags abstrakt längtan dit. Att inte tyngas ner av ägodelar och deras historia, att leva i nuet med det som ger dig mening. Jag är långt ifrån där men har kommit en bit på väg.
Huset vi nu bor i nu är litet så här finns inte plats för en massa saker. Jag har fått ge bort och slänga blommor som inte fick plats. Tavlor, böcker, ljusstakar och en massa annat står nu i garaget. Jag har rensat bort allt överflödigt och valt att inte packa upp en mängd saker och kanske är det det som gör känslan av trivsel och lugn? I det här lilla huset har var sak sin plats, jag har noga tänkt ut allt, vikt och placerat med en tanke av funktion bakom. Jag älskar hur lätt det är att be barnen om hjälp nu för även de vet var sakerna ska vara. Det är mysigt att plocka undan tvätt tillsammans och känslan av att vi sköter om vårt hem tillsammans ger mig så otroligt mycket tillfredställelse. I morgon är det julafton och snart kommer hela familjen hem igen. Jag myser vidare i ”vårt” hus och känner stor förväntan inför nästa period i vårt liv! Nästa projekt blir att ta tag i allt vi inte plockat upp, tänka en vända till och helt enkelt kapa bindningen till det gamla och ett liv levt för länge sedan. I stället ska jag leva mina drömmar nu, för den här stunden är det enda som egentligen existerar.
