Vi hade i varje fall tur med vädret!

Jag ser mig omkring i huset som vi hyrt i drygt två månader. Det är flyttkartonger och kaos överallt. Jag sluter mina ögon och får en känsla av att jag är fast i tiden, att jag är på exakt samma ställe som för några månader sedan, en sådan där känsla av ”deja vu” som kan suga till i magen och det är som att ögonblicket upplevts förut. När jag öppnar ögonen igen inser jag dessvärre att så inte är fallet utan att det helt enkelt är dags att flytta igen trots att vi knappt packat upp.

Min dröm om att flytta till Falun var att känna mig mer fri. Jag tänkte mig mer luft, både vad gäller den faktiska luften vi andas men även utrymmesmässigt. Jag föreställde mig mer yta att bo på och mer yta i form av träd och natur. Jag hade också en längtan efter att vara nära min mamma, min syster och hennes familj, mina gamla kompisar i Borlänge och även en längtan att komma i kontakt med platsen Dalarna. Jag såg framför mig en trädgård att sätta ner barfotafötter i och mig själv som mer avslappnad och lugn då tempot och mentaliteten är annorlunda än i Stockholm.

Det som hände var i stället en otrolig mängd oflyt. Huset vi hyr kunde vi inte flytta in i direkt då de renoverade bottenvåningen samt badrummet uppe på grund av en omfattande vattenskada. Efter att ha bott tre veckor, i stället för en, hos min syster i ett litet gästhus kunde vi flytta in på övervåningen i huset och här började allt krångel. Det visade sig att det nya badrummet inte hade något fall i duschen så att allt vatten läckte ut på golvet, i källarvåningen pågick renovering så huset var konstant fullt med hantverkare, buller och damm, vi hade stora problem att få möbler på plats då flyttfirman vi anlitat inte märkt upp kartonger och vi fick inte in soffan från hallen då öppningen till vardagsrummet var för smal och vi var inte betrodda med nyckel till altandörren och husägarna bodde i Stockholm. Efter någon vecka fick vi tillbaka alla symptom vi hade av mögel då vi innan sanering av förra lägenheten hade mögel där, eluttag lossnade från väggar, hängrännor och stuprör var igengrodda av åratals gammalt skräp som nu var lager av jord så det droppade överallt, det blev vattenläcka igen och även en värmeläcka så husägaren kom i två dagar och bilade upp väggen i källaren. I stället för mer cykling, natur och rörelse behövde vi skaffa en bil och skjutsa barnen härs och tvärs i den på diverse aktiviteter då det var kö till det barnen ville i Falun och så vidare och så vidare. Det kändes som att vara med i den gamla filmen från 1980: ”Vi hade i varje fall tur med vädret”. För den som är för ung för att ha sett den så handlar den om familjen Backlund som ska ut på husvagnssemester och allt går totalt åt pipsvängen förutom att solen i varje fall skiner.

Dessutom kände jag rätt snabbt att mitt efterlängtade jobb som arbetsterapeut på slutenpsykiatrin fick mig att må otroligt dåligt. Jag märkte att jag inte lyckades värja mig mot alla livsöden och ångest som satt som tjock dimma i väggarna. En känsla av maktlöshet och att jag inte kunde hjälpa någon infann sig och trots fantastiska kollegor och en underbar chef valde jag att söka annat jobb. Mitt i allt detta blev vi uppsagda från huset vi blivit lovade att bo i till sommaren. Det var bara att försöka hitta någon annan stans att bo och det illa kvickt. Jag och min man Ola hade många sömnlösa nätter innan vi hittade huset som nu flyttkartongerna står och väntar på. Ägarna av huset ska flytta till Spanien för att prova ett annat liv. Det hela slutar däremot inte där. Två dagar efter vi skrivit på kontrakt till det nya stället får vi ett mejl om att jobbet som funnits i Spanien inte längre finns på grund av Covid 19 och att de i stället ska sälja huset och lägga ut det på Hemnet. I skrivandets stund vet vi inte hur länge vi kan bo där. Tanken från början var till sommaren men i värsta fall blir det max tre månader. Covid 19 har inte heller hjälpt till med att vara social, hitta nya umgängeskretsar eller för den del umgås med de vänner och familj som redan finns.

Så här sitter jag nu och funderar kring det här med oflyt, motgångar, otur, att inte vara i resonans med det ens själ längtar efter eller vad man nu ska kalla det. Hade det här varit för några år sedan hade jag känt mig otursförföljd, lyckats få det till att det nog var mitt fel alltihop, stannat kvar på jobbet som fick mig att må dåligt för att inte göra den fina chefen besviken och sedan bränt ut mig och blivit sjukskriven en längre tid. Som tur är har mycket förändrats och i stället försöker jag möta allting med ett öppet sinne och framförallt ett öppet hjärta. Stressnivån har varit, och är, otroligt hög då jag ändå känt att det är tack vare mig och min längtan ”hem” som vi hamnat där vi är. Det är stor skillnad på att tackla saker själv, och på att vara ansvarig för tre barns trygghet och välmående också. Jag har märkt att min kropp och min själ pratat med mig men den här gången har jag lyssnat. I stället för att stänga av och springa ifrån har jag känt in och lyssnat mer intensivt. Vad jag hör om jag lyssnar är hur sårbar jag är för stress och den miljö som är mig närmast. Jag kan inte längre vara någonstans där jag inte trivs. Jag hör att jag behöver ordning och reda, lugn och ro, långa bad och att vara i skogen. Jag hör att mina barn är en spegel av mig själv och oss som föräldrar och reagerar på hur vi känner oss och därför behöver ännu mera kramar och lugn för att känna sig trygga i kaoset. Jag hör att det egentligen inte är platsen, jobbet eller det yttre som är det viktigaste utan hur centrerad jag är i mig själv. Jag hör att jag inte kan kompromissa med det som inte känns bra utan att jag måste följa det som mitt hjärta viskar, eller för den del skriker i högan sky. Det är inte fel eller konstigt att må dåligt och det är inte fel att vilja någonting annat. Gåvan jag fått är att veta att allting sker av en anledning och att det viktiga är att känna det som behöver kännas för att vara närvarande i den stund som är. Är jag närvarande med livet och mig själv kan jag ändå ha ett öppet hjärta. Jag började nytt jobb i måndags och nu återstår att se hur nästa flytt blir, om vi kan känna att vi hittar hem. Min längtan finns kvar!