Inte en sekund är den andra lik. Det enda vi vet är att allt ständigt förändras. Efter en viss tid har varje cell i din kropp bytts ut och du är, i varje fall rent fysiskt, inte samma person. Trots förändringens oundviklighet är just förändring det svåraste som finns. Är det eftersom allt ständigt är i rörelse som vi i vår rädsla för döden försöker fly undan den? Rent evolutionärt har det varit fördelaktigt att vara rädd för förändring och på samma sätt är vi också mer benägna att se faror då våra hjärnor inte utvecklats sedan stenåldern. Bekanta miljöer och att upptäcka faror var det som höll oss vid liv.
På alla ställen jag nu praktiserat, det allmänna sjukhuset Kenyatta, mentalsjukhuset Mathari och nu den här veckan på The Association for the Physically Disabeled of Kenya (APDK) har tankarna kring förändring upptagit mina tankar. Det råder en stor diskrepans mellan den kunskap som lärs ut till arbetsterapeuterna i Kenya och hur de sen praktiserar ute i verksamheterna. Eleverna säger att de får lära sig mycket av samma teori och modeller som i Sverige men när de kommer till verkligheten lämnar man det bakom sig och gör som man alltid har gjort. Det känns som man är kvar på 40-talet och de behandlingar man utför har mycket dålig evidens. Jag vet däremot inte om det är annorlunda inom den privata sektorn. Jag tänker att det är en komplex fråga som handlar om historia, kultur, mentalitet, hierarki och korruption.
Jag har träffat några arbetsterapeuter som valt att inte gå den traditionella vägen men de har stött på mycket motstånd, både från föräldrar som förknippar behandling med massage och inte känner att de får valuta för pengarna om den uteblir, andra arbetsterapeuter samt ledningen. De här individerna har däremot visat att förändring är möjligt om man gör det på rätt sätt, gör det man vill till sitt eget och anpassar det till den kontext man är i. Alla arbetsterapeuter som undervisar på skolan vill att eleverna ska arbeta mer som vi gör i Sverige, med meningsfulla aktiviteter som vägen till att läka. Eleverna har däremot mycket svårt att ens förstå hur det ska se ut eftersom de aldrig fått uppleva det i verkligheten. Mentalsjukhuset Mathari var undantaget då arbetsterapi där var mer likt hur vi praktiserar hemma i Sverige.
Som arbetsterapeut får du inpräntat i dig tidigt att vägen till förändring är genom meningsfulla aktiviteter och jag känner själv att det är sant. Vad som skapar mening är däremot högst individuellt och det som ger mening för mig kan vara helt meningslöst för dig. På Mathari och APDK har man däremot tagit fasta på meningsfulla aktiviteter. De intagna på rättspsykiatriska avdelningen, ”Maximum Security”, får chansen att genom arbetsterapi lära sig till exempel hantverk. Att vistas på avdelningarna för de intagna var för mig en oerhört stark upplevelse. Förhållandena var miserabla och de intagna tungt medicinerade. Som vit har jag blivit oerhört särbehandlad och lärare och chefer vill alltid visa allting, sådant som ingen annan elev får se. När vi som enda elever fick gå in på den låsta avdelningen där de intagna har sina celler var den enda instruktionen vi fick: ”Håll ryggen fri!” Att tänka säkerhet var inte med på agendan. Vi pratade till exempel med en man och när vi gick vidare sa arbetsterapeuten att han hade anfallit sin läkare plus någon annan genom att kasta sig fram och bita dom i ansiktet. ”Very aggressive”, sa hon och gick lugnt vidare. I de mycket små cellerna var allt gjuten betong, även den så kallade sängen och bordet så det fanns inga lösa delar. Doften av urin var starkt påträngande. Då det, som överallt annars, råder platsbrist är överbeläggningen stor och människor låg överallt på det smutsiga golven. Trots de mycket knappa förhållanden som råder där var stämningen lugn och vänlig. Många är nyfikna och de flesta vill hälsa, skaka hand och prata. Vi som arbetsterapeuter ska välja ut de som är friska nog och har ett intresse av att delta i arbetsterapiaktiviteterna. När jag sedan satt och spelade kort med de intagna och några andra elever kom två män fram och frågade om jag ville köpa något av deras hantverk. De hade gjort otroligt vackra väskor, sandaler och armband prydda med traditionella pärlor och mönster. De har fått lära sig detta genom arbetsterapi. Då budgeten på Mathari skurits ner något sanslöst de senaste åren får de intagna själva stå för materialet men vinsten från försäljning får de behålla och kan då försörja sina familjer eller få ett startkapital för dagen de förhoppningsvis börjar sitt liv som friska och fria. Att odla och sälja grönsaker är också en aktivitet för den som vill. Även där säljs grönsakerna och vinsten går till den intagne. Aktiviteten att lära sig ett hantverk eller odla skapar då en otroligt stor mening och hopp inför framtiden Tidigare fanns ett stort jordbruk där alla bidrog men sedan de byggde om motorvägen utanför kapades vattenledningen och den reparerades aldrig. Nu finns helt enkelt inte tillräckligt med vatten.
Ett annat exempel är från APDK, en fantastisk NGO som bildades 1958 vars målsättning är att stärka rehabiliteringvården för personer med olika funktionsnedsättningar. Man jobbar för ”empowerment”, att stärka dessa människor men man jobbar även med deras familjer och ”community”, det vill säga det samhälle där de bor. Man använder sig av WHOs ”Community Based Rehabilitation Strategy” (CBR) som fungerar mer som vi arbetar i Sverige där hemmet och de människor som finns runt personen med en funktionsnedsättning involveras genom förebyggande arbete, kunskap, aktiviteter och anpassningar av miljön. Att ha en funktionsnedsättning i Kenya innebär ett mycket stort stigma. En arbetsterapeut berättade för mig att om den förstfödde föds med någon funktionsnedsättning så lämnar traditionellt mannen barnet. APDK gör också ett fantastiskt arbete genom att försöka förändra de idéer om att funktionsnedsättningen beror på häxkonst eller att det är Guds straff. Här går förändringen sakta men säkert framåt. Trots organisationens vilja till förändring och att modernisera görs samma behandlingar som på Kenyatta med svag evidens. När jag diskuterade det med en arbetsterapeut så suckade hon lite längtande och sa att hon skulle vilja arbeta på det sätt vi gör i Sverige. ”Tror du förändring är möjligt här?”, frågade hon mig. Jag blev lite ställd men sa sedan att det enda man kan göra är att själv bestämma sig för hur man önskar arbeta och sedan jobba mot det målet. En stor del av APDKs arbete går ut på att ge de funktionsnedsatta ett värde och en sysselsättning. Därför har de en stor verkstad med tillverkning av bland annat rullstolar, anpassade cyklar och specialtillverkade skor. Att få en riktig rundtur där personalen steg för steg gick igenom hur rullstolarna blev till var intressant och att se hur stolta och glada personalen blev när jag och min kurskamrat tyckte de gjorde ett fantastiskt jobb värmer mitt hjärta. Allt utom däcken och någon liten del till är inhemskt. De flesta som arbetar i verkstaden har någon form av fysisk funktionsnedsättning och har genom organisationen fått ett värdigt liv fyllt med mening. Verkstaden är den näst största i Afrika och de specialanpassade rullstolarna beställs även av andra länder. Även i det här exemplet är vägen till förändring via en meningsfull aktivitet.
Korruptionen är däremot någonting som oundvikligen kommer upp i nästan alla samtal. Många har sagt att det är svårt att förändra någonting på grund av just korruptionen. Det är som att det råder en uppgivenhet i människors själar. Tron på att det går att göra annorlunda och att själv stå upp för det som är rätt finns inte riktigt. Flera har sagt till mig att om de själva var i sitsen att kunna sno åt sig pengar så skulle de göra det, annars är det bara någon annan som tar pengarna i varje fall. Det här känns väldigt sorgligt. Jag har aldrig tidigare mött ett folk som är så vänliga, positiva och i nuet som samtidigt har den här uppgivenheten. Jag har tänkt att det är motsägesefullt men samtidigt kanske det är en förutsättning att bara vara i nuet och uppskatta den levda stunden här och nu då livet i övrigt aldrig kan tas för givet? Det enda du har är precis just den här sekunden! Förändringens vindar blåser däremot starkt. Min upplevelse är att de jag träffat är så genuint trötta på korruptionen och längtan efter någonting annat är så stark att det vibrerar i luften. Ett sätt som jag kan bidra till att skapa en positiv förändring, i varje fall för den enskilde, är att möjliggöra för människor att hitta det som skapar mening för just den personen. En människa som känner mening i livet skapar ringar på vattnet.
