Vissa kvällar är magiska. Ända sedan jag var barn har jag upplevt stunder som känns som magi. Då blir alla färger klarare, dofterna starkare och det är som att stunden jag befinner mig i är som i ett förstoringsglas så att jag kan se och känna alla detaljer. I de här stunderna brukar jag känna att jag är del av någonting större och som att jag kan se hur trådarna mellan oss människor hänger ihop på något mystiskt sätt, som en komplicerad väv. Det blir djupaste glädje men samtidigt någon typ av sorg då stunden är så förgänglig.
Kvällen då vi firade Valborgsmässoafton på Svenska Skolan var en sådan magisk stund. Då den efterlängtade regnperioden äntligen börjat hade växtligheten hunnit återhämta sig något så doften av gräs, grönt och den ljuva tonen av blommande träd svepte runt oss. Kvällen var ljum och det behövdes ingen tröja. Då barnen haft ett långt påsklov var de överlyckliga att träffa sina kompisar igen och den där friheten jag själv kände när jag var barn och kunde springa fritt en varm sommarkväll verkade smittat av sig på alla barn där. Det kan låta konstigt att ha ett Valborgsfirande i Kenya men att vara så långt hemifrån och ändå hålla fast vid en så underbar tradition som att välkomna våren, eller i det här fallet något nytt, kändes väldigt fin.
Svenska Skolan är ett fantastiskt ställe, som en oas mitt i all trafik, avgaser, damm och skräp som annars tyvärr är väldigt närvarande här i Nairobi. Det är en liten skola som går upp till gymnasiet. Alla våra tre barn älskar den och i stället för 60 elever i min äldsta dotters klass är de 17. De har tillgång till härliga ytor, en pool och den vackra växtlighet som frodas här när det inte är för torrt. Klimatet är så klart också ett stort plus vilket gör att sol, värme och spring utomhus helt enkelt gör barnen gladare. Att se hur alla tre barnen, men främst min äldsta dotter, utvecklats både socialt och kunskapsmässigt har varit enastående. Utan telefoner, Ipads och prylar får barnen helt enkelt vara barn. Alla åldrar umgås också med varandra vilket inte händer där hemma. Bilden av alla mina tre ungar som spelar pingis tillsammans med de större barnen, strålande av glädje över att få vara med trots att det kanske inte går så bra är en bild jag vill bevara för evigt. Här fungerar allt i lugn och ro då barnen verkligen blir sedda, hörda och inkluderade.
Den här kvällen var det mösspåtagning för gymnasieeleverna. Då det är så få höll den som gav mössan till eleven ett litet tal till denne. Jag lyssnade och blev väldigt rörd över orden om vänskap och eviga band. Något som också berörde mig djupt var ett tal från en man som varit elev på skolan för länge sedan. Min äldsta dotter satt bredvid mig och orden verkade nå även henne. Vi satt där med armarna omkring varandra och lät orden sjunka in. Jag kände min dotters värme när hon la sin kind mot min axel, doften av hennes nytvättade hår och leendet som sitter i hennes kropp då hon, precis som jag, är lycklig i precis den stunden. Vi är trygga och omgivna av människor vi tycker om. Mannen berättade en historia om sin far som var antropolog i ett annat afrikanskt land. Pappan försökte förstå tankarna som den stam han studerade hade kring tiden och rummet. Han blev ombedd att följa med gammelhövdingen upp på en kulle och då det precis regnat blev det fotspår i den röda jorden där de vandrat. När de kommit upp på kullen bad hövdingen honom att titta där de gått. Han förklarade att rummet är det som vi gör våra avtryck i, där vi sätter våra fotspår och tiden är det som rinner igenom oss, det som lämnar avtryck i oss. Vi går således genom rummet och tiden går genom oss. När jag lyssnade på de här orden slog det an någonting i mig. Jag satt där i den perfekta stunden och funderade på vad jag lämnat för avtryck i rummet här i Kenya. Tiden jag tillbringat här har definitivt runnit genom mig och lämnat djupa avtryck som jag kommer att bära med mig för alltid. Jag undrar om alla de människor jag träffat påverkats av mig? Har jag gjort några avtryck?
Jag kommer för evigt bära med mig alla utsatta barn som jag mött, de starka kvinnor på avdelningarna som med sin acceptans och sitt mod tar sig an livet. Jag kommer att minnas de leenden och de varma bemötanden jag fått, skratten och tårarna. Människors livsöden på mentalsjukhuset Mathari finns hos mig, de tappra själarna som arbetade i verkstäderna på APDK för att förse funtionsnedsatta med specialanpassade rullstolar, skor och hjälpmedel. Mina lärare som kämpar i motvind för förändring. Värmen och gemenskapen på drogavvänjningskliniken på Mathari och arbetsterapeuternas fantastiska insatser som skapar lite normalitet och vardag mitt i dårskapen på mentalsjukhuset. Mina härliga studiekamrater som jag diskuterat och skrattat med då vi haft diskussioner om allt mellan himmel och jord för att konstatera att vi är så olika men ändå precis lika. Alla Uberförare som gladeligen svarat på frågor och diskuterat korruption. De små brända kropparna på brännskadeavdelningen som mellan smärtan och förtvivlan leker tillsammans i de smutsiga sjukhuskorridorerna. Förhoppningsvis har jag lämnat positiva avtryck och kanske skapat lite ringar på vattnet genom diskussioner om arbetssätt och framtid. Det kenyanska rummet har förändrat mig och fått mig att uppleva livet och stunden med större skärpa och intensitet. Livets sköra tråd är så påtaglig här att min kärlek för allt jag håller kärt växt sig starkare och jag uppskattar det vi har hemma oerhört mycket mer.
Majbrasan tänds och det brinner rejält. Värmen hettar på våra kinder och elden slickar oroväckande den kenyanska och svenska flaggan som min man hissat upp tidigare under kvällen. Snabba händer hissar ner flaggorna och brandbilen står nära då palmerna tidigare år faktiskt börjat brinna. Min dotter springer iväg och leker med sina kompisar, mina tvillingars skratt letar sig in i mitt redan varma hjärta. Till slut måste vi traska den korta, jordiga vägen hem. Min lillgamla son säger ”Mamma, det här var en underbar kväll! Kan vi hälsa på nästa år?”. Jag säger till honom att jag håller med och att vi någon gång kommer komma tillbaka. Tiden och rummet kommer fortsätta visa oss vägen.
