Riiiiing, riiiiiing…väckarklockan är ställd på klockan fem och signalen letar sig in i min djupa sömn. Det är becksvart i huset och alla sover tungt. Själv har jag hela veckan stigit upp i svinottan för att ta mig till KMTC och skolbussen som för oss till Mathari Referral and Teaching Hospital. Första dagen var jag ordentligt nervös då jag från andra elever fått höra att det skulle vara farligt och otäckt. Mathari är det enda allmänna mentalsjukhus som finns i Kenya och hit kommer de som anses vara olämpliga att vistas ute i samhället, inte nödvändigtvis psykiskt sjuka. Det är som att åka tillbaka i tiden och jag tänker på de institutioner som vi i Sverige stängde någon gång på nittiotalet. Det stigma det innebär att ha en psykisk sjukdom och hur illa vi över hela världen behandlat och behandlar den här gruppen människor följer mig som spöklika skuggor för varje steg jag tar.
Hela sjukhuset är ett enormt område med olika slutna avdelningar. Patienterna bär randiga kläder precis som fångar gör i gamla filmer. Kläderna är ofta mycket trasiga men rena. En man håller upp sina byxor med handen och när jag frågar om de bara får en uppsättning kläder när de skrivs in får jag veta att de byter kläder hela tiden men att det inte finns pengar att köpa någonting nytt. Sjukhusets budget har de senaste åren sjunkit drastiskt och psykisk ohälsa är väldigt lågt prioriterat. Det finns fyra manliga avdelningar och tre kvinnliga på den civila sidan av sjukhuset. Avdelningarna är inhägnade områden som ser ut lite som rastgårdar med ett område i mitten med plåttak för skugga där man kan sitta. Många ligger på gräset i den stekande solen och sover. Runt hela rastgården finns sovsalar och kontor för medicin och sjuksköterskor. Ingen vistas inne i sovsalarna på dagen utan alla är ute på de öppna ytorna utomhus.
När jag kommer in på avdelningarna blir det mycket stor uppståndelse. ”Nu är de vita här då kommer vi bli helade”, får jag höra att någon ropar. Kanske är det en rest av sjukhusets historia. 1910 var det en isolerad koloni för smittkoppor där endast vita läkare arbetade. De flesta kommer fram och tittar intensivt, de vill skaka min hand, ta på mig, be om pengar, berätta något eller känna på mitt hår. Av någon konstig anledning känns det inte otäckt eller jobbigt. Jag slås av hur lugnt det är överallt och hur vänliga alla är. Det är ordning och reda och när det serveras mat står alla stilla i kö och väntar på sin tur för att sedan diska sina plastbyttor och ställa tillbaka dem där de fick maten. En glimt av ”morgongröten” fick det att vända sig i magen på mig. En brun rinnande soppa som för mig såg helt oätlig ut slukas av hungriga patienter. En man säger att de inte får tillräckligt med mat så han är hungrig jämt. Det slår mig senare att lugnet helt enkelt är tung medicinering. Patienterna medicineras med bland annat antipsykotisk medicin. Jag läste att de mediciner som ges är den äldre generationens psykofarmaka med stora biverkningar och förlängt tillfrisknande. Sjukhuset har inte råd med de nyare medicinerna. Under en arbetsterapeutisk session fick en man lov att gå ut då han blev katatonisk och stirrade vilt dreglandes med ansiktet som en stel mask. Han fördes ut och arbetsterapeuten förklarade lite ursäktande att det är biverkningar av medicin och att han nu var oförmögen att delta men med lite mer medicin skulle bieffekterna försvinna så jag skulle inte oroa mig.
Diagnoserna blandas på avdelningarna och det är nya patienter tillsammans med de som varit där i många år. Enligt min lärare är det missbruk som står för den största delen inskrivna och då främst en drog kallad bhaang. Därefter kommer bipolär sjukdom, schizofreni, depression och psykos. Epilepsi är tydligen en psykisk sjukdom här så även epileptiker är inskrivna. När jag går genom avdelningarna i sällskap med andra elever som varit där längre kommer många fram och vill berätta. De pratar om att vara sända från Gud, om att jag måste få ut sanningen och budskapet till Trump, de pratar språk som ingen förstår, en del har grandiosa föreställningar om sig själva o.s.v. Här interagerar vi direkt med dessa svårt sjuka patienter, hemma i Sverige skulle vi inte få komma i närheten av dem i det här skedet i utbildningen. Det är oerhört lärorikt.
Det finns ca 600 bäddar på Mathari men sjukhuset är oerhört överbelagt. På avdelning 6M (en kvinnlig avdelning) finns det 40 sängar men 89 patienter. De som hamnar på sjukhuset är de människor som anses vara för sjuka eller störande för andra ställen. Mathari tar hand om de utan pengar och även om tron att psykisk sjukdom är att vara besatt av djävulen håller på att försvinna finns exorcism kvar. Min lärare säger att sjukhuset på många sätt är en avlastning för samhället. Patienterna blir ofta ditskickade av familjen, polisen och ibland kyrkan. Det är inte ovanligt att familjen eller samhället där patienterna bott inte vill veta av dem, de är helt enkelt inte välkomna tillbaka. Jag får höra att många även fastnar på sjukhuset då de inte har råd att betala räkningen efter att de skrivits ut. En patient har varit där i 15 år för att han inte kan betala räkningen som växer varje dag. Rymningar är relativt vanlig och dagen då det var matlagning på schemat sprang en man över muren då vakten som skulle stått positionerad inte var på plats.
Arbetsterapeuterna på Mathari är däremot mina nya hjältar. De är oerhört omtyckta hos patienterna och gör ett fantastiskt jobb. ”Tough love” är ett uttryck som jag tycker passar. Om patienter är tillräckligt friska och kan sköta sig är man kandidat för den dagliga arbetsterapin (som kostar 150 kes, ca 15 kronor, som kan vara för mycket för många). Ungefär en timme om dagen erbjuds olika gruppaktiviteter. På onsdagar är det t.ex. ”spiritual session” då det kommer präster som predikar, man sjunger, dansar och kan prata inför de andra. På torsdagar är det matlagning tillsammans då alla som är med förbereder allting från att odla grönsakerna, fixa ved till elden och sedan äta tillsammans. Det finns olika typer av lagsporter, sällskapsspel, instrument och på alla aktiviteter har det spontant uppkommit sång och dans. En av arbetsterapeuterna har förklarat komplexiteten i aktiviteterna och det var som att ett ljus tändes i mig. Att tillsammans spela ett sällskapsspel eller äta en måltid är så mycket mer än en vardaglig aktivitet. Speciellt för den här utsatta gruppen kan arbetsterapi, då man är en del av någonting vardagligt som att laga mat, vara det som håller en vid liv. I varje fall en timme om dagen kan en glimt av ett vanligt liv med gemenskap, vänner, att bli sedd och bekräftat göra att det läker någonting innuti. Jag är förundrad över den härliga stämningen under arbetsterapin. Det är som att vara på en bullrig, varm tillställning där alla får vara precis som de är.
En ung kvinna med kort hår och vänligt ansikte slår sig ner bredvid mig på den hårda träbänken i den mycket torftiga lokalen där arbetsterapin äger rum. Hon hälsar glatt och börjar berätta sin historia som att det är det mest naturliga i världen. Hon insjuknade I bipolaritet efter födelsen av sin son. Hon är inte längre välkommen hem efter att ha varit in och ut på sjukhuset sedan 2015. Nu är hon fast där då hon blivit utskriven för länge sedan men inte kan betala räkningen för att släppas ut. Hon är alltså friskförklarad men lever inlåst. Som i stort sett alla kenyaner jag träffar är hon ändå positiv och ser ljust på framtiden.
Efter min första vecka på Mathari har många stora frågor väckts inom mig. En av dem är kring min egen person och diagnos. Hade jag bott i Kenya kanske jag suttit inspärrad på en sluten avdelning och inte kunnat ta mig därifrån, medicinerad med förlegad psykofarmaka som inte hade gjort mig friskare.
Är det ”bättre” att de riktigt svårt psykiskt sjuka hemma i Sverige tillhör majoriteten av de hemlösa? Är institutioner alltid dåligt?Hur ser behandlingen ut hemma? Jag känner att jag bara vill veta mer, lära mig mer och jag tror att jag kanske hittat mitt kall, att eventuellt kunna ge de mest utsatta en chans till en glimt av en normalitet och en vardag och att början ofta är att få privilegiet att se en annan själ och bli inbjuden att lyssna på historien om dennes liv. Jag ser oerhört mycket fram emot morgondagen då vi ska få uppleva den rättspsykiatriska avdelningen ”Maximum Security”.
