När vi svänger in på den idylliskt midsomriga lilla vägen mot Vändersta utanför Enköping börjar härlig folkmusik skvala i den smyckade bilen som doftar av de vita syrener min pappa plockat. Musiken genomsyrar hela mig och det är som att alla mina barndoms midsomrar blandas med den största av midsomrar som jag precis ska fira, mitt bröllop med mitt livs kärlek. Min pappa säger inte ett ord utan ler stort då han i förväg spelat in den härliga musiken som nu spelas när det prunkande landskapet med åkrar, midsommarblommor och lador drar förbi utanför bilrutan. Vi sitter där och bara låter ögonblickets storhet sjunka in och jag känner att han är stolt och glad och vi har den där klumpen i halsen och fuktiga ögon av de överväldigade känslorna. Den stunden och resten av dagen var magisk. En av de bästa i mitt liv.
Jag är så otroligt glad att jag följde mitt hjärtats röst som i meditation talade om för mig att jag skulle åka till den där midsommarfesten i Uppsala då jag där skulle möta någon viktig. Jag kommer ihåg hur jag satt där på den vedervärdiga festen och tvivlade på min inre röst och bara ville åka hem. Plötsligt stod han där och jag kommer ihåg hur jag bokstavligen tänkte ”Vilken vacker man, en sån skulle man ha!” Våra ögon möttes och sen var vi varandras. Att förstå att det nu är tio år senare är nästan obegripligt. Var tog tiden vägen! Hur kan vi varit gifta i tio år? Vår bröllopsdag var den vackraste av vackra med ett väder som erbjöd sol under vigseln utomhus på min mans familjs gård när blommorna doftade ljuvligt och mitt hjärta var sprängfyllt av kärlek och lycka. Jag tror det var den kallaste midsommaren på 50 år men inombords var jag så varm att jag inte ens behövde en kofta.
Förutom den underbara historien om hur vi träffades så har även bröllopsklänningen en historia. Den hade funnit med mig i hjärtat sedan jag var liten. Som små hade vi en utklädningslåda med alla möjliga roliga kläder som vi älskade att använda. Jag och min syster med vänner brukade klä ut oss och göra pjäser som vi tvingade våra föräldrar att genomlida. I den här lådan fanns en lång rosa klänning med blåklintsblommor på som jag tyckte var så otroligt vacker. Den var däremot så stor så jag egentligen aldrig kunde ha den. Det är den känningen som jag sedan skred fram i, tvättad och fodrad och som nu passade perfekt. Jag kände mig som den prinsessa jag visualiserade som liten, vacker och älskad.
Tio år senare ser jag mig i spegeln och känner mig kanske inte fullt lika vacker men precis lika älskad. Min kära har stått mig bi i vått och torrt och som man i USA brukar säga ”in sickness and in health”. Det har knappast varit en rak väg utan vägen har varit kantad av en allvarlig förlossningsdepression, utmattningsdepressioner, årstidsbundna depressioner och diagnoser. Det ständiga problemet att få energin att räcka till det där nedrans livspusslet samt de livsnödvändiga besluten att för mig byta ”karriär” och hitta min väg. Under vägens gång har vi dessutom lyckan att få tre underbara barn och dessutom tvillingar. Vi har bott på tre ställen tillsammans, eller fyra om vi räknar Kenya. Min man älskar äventyr lika mycket som jag så vi har försökt att överföra kärleken för just äventyret på våra, inte alltid helt entusiastiska, barn. Jobbyten, karriärbyten, träning, tågluff, resor, camping, natur, en flytt till Kenya och ett ständigt nyfiket sinne är vad vi tillsammans berikat vår familj med. Utan kärleken till varandra hade inget av det varit möjligt. Vi har laminerat en lapp som Ola skrev till mig som lyder ”Tillsammans är vi större än delarna”. Den sitter i vårt badrumsskåp för att vare dag påminna oss om detta sanna.
Midsommar har för mig alltid varit magiskt. Varje år åkte vi till ”Landet” som farmor och farfar ägde. Där var mitt barndoms paradis med frihet, kusiner, skratt och bus. Härliga dagar med godaste bullarna, farmors spottsoppa och framförallt gemenskapen. Tre klaner, alla med många barn i samma ålder. Vi gick in i kusinbubblan och bara njöt som i ett parallellt universum. Självklart var vi inte alltid snälla och sams men vi var tillsammans. Tyvärr finns inte detta kvar men minnena jag har från dessa midsomrar på ”Landet” med kusinerna har format mig som människa och fyllt mitt hjärta med kärlek. I morgon åker vi till ett annat paradis i form av goda vänner för att fira midsommar tillsammans. Det magiska med midsommar kommer fortsätta och förhoppningsvis får vi många, många fler magiska midsomrar tillsammans. Jag och min man är verkligen större tillsammans än var för sig. Älskar dig för evigt Ola!
