Jag drar in morgonluften i lungorna och känner hur den friska luften fyller hela mig. Luften har en doft av skog, morgondagg och stundande solsken. Jag har sovit ännu en natt i vårt tält och känner mig utvilad, fylld av energi och utan måsten. Tätt packade har vi sovit och jag tror att känslan av trygghet tillsammans med all rörelse, ljus och frisk luft gjort att vi alla sover som stockar.
Dagarna kantas av doften från havet, ljungen som klätt in hela skogen i en väldoftande lila matta, surrande humlor och solvarm hud. Barnens skratt och bus när de leker på stranden, upptäckarglädjen som bubblar och fantasin som får spela fritt. Jag är närvarande och mitt sinne är stilla. Dagarna fylls av praktiska saker och att bara vara. Sommarledigheten har fört oss ut i naturen flera gånger och det är där som jag känner att den som är jag kan andas, hitta avslappning och harmoni.
I lägenheten hemma känns stressen nästan alltid. Mina tankar spretar åt tusen håll som trådar som trasslar och slår knutar så att ingenting flödar fritt. Det är som att alla dessa trådar tar över min kropp och i stället för att vara jag styrs jag som en marionett och det är något främmande som drar. Jag kämpar med närvaro, att vara i stunden och nuet, att ge mig själv tillåtelse att bara vara. Det enda jag vill är att vara med barnen och min man. Finnas där för dem och för mig själv men jag snubblar hela tiden på trådarna. Jag snubblar runt och städar, plockar, tänker på listan på saker som skulle behöva göras och som bara växer, jag tänker precis som Alfons Åberg att: ”Jag ska bara…”. Tankarna säger att först efter att jag har fått ordning och reda så ska jag hjälpa barnen med deras pyssel, eller läsa för dem, leka med dem, träna, läsa den där boken, meditera, yoga, gå en promenad….tyvärr kommer aldrig stunden och inte faaaaan är det ordning ändå. Oordning skapar otroligt mycket stress i mitt system. Det är som att kaoset och röran går in i min hjärna och stökar till, rakt ut i blodet.
Jag har alltid haft en sårbarhet för stress, oro, ångest och den där känslan av att inte räcka till. När vi fick barnen blev det bara värre. Jag vet att det är viktigt att andas djupa andetag, träna, sova, äta bra och meditera. Jag har läst och tagit reda på, jag har lyssnat på poddar och begrundat. Kurser i stresshantering, yoga, medveten närvaro, mat. Som ett experiment samlade jag ihop alla de böcker jag köpt för att försöka ”fixa mig själv” och tog en bild. De böcker jag hade hemma just nu räknade jag till 96 stycken. Böcker om kroppen, själen, kosten, hur man blir en bättre förälder, en bättre partner, en bättre människa. Det är som att jag alltid haft känslan av att jag inte duger som jag är utan att jag är ett projekt som är i konstant behov av att fixas. Jag la sedan ihop de böcker jag faktiskt hunnit läsa och de blev futtiga 36 stycken. Många av dom förändrade mig i grunden så det är inte någon motstånd mot kunskap och utveckling. Nu känner jag däremot att det får vara slut på att försöka uppgradera mig själv utifrån känslan av att inte duga. Jag är bra precis som jag är och jag gör så gott jag kan! Punkt. Slut.
I stället för att alltid vara på väg någonstans, till det bättre jaget, ordningen i kaoset, mer kunskap, fler utbildningar och diplom att visa för att få tillåtelse att göra, tänker jag stanna upp. Som av magisk synkronisitet vann jag en femdagars retreat i Mundekulla som jag precis kom hem ifrån. Där lyckades jag hitta in till mig själv och den jag verkligen är. Åter igen omgiven av den underbara naturen och skogen. Meditation i kombination med rörelse, underbar mat och helt fantastiska vänner gav mig den injektion av mig själv som jag så desperat var i behov av.
Jag känner ändå vemod och sorg över att lämna den underbara sommaren bakom mig. Stunderna med familj och vänner som har fått den där stressen att bara smälta bort och lett mig in i närvaron och nuet. Jag är en tänkande och grubblande människa i grunden, som lätt distraheras av livets alla måsten och borden. Från många läkare har jag fått höra att jag har en sårbarhet för stress och att jag känner mycket och intensivt så att tankarna svämmar över av allsköns otyg. I höst ska jag däremot välja annorlunda. I stället för att vara på väg bort, eller mot någon bättre version av mig själv ska jag nu vara på väg hem till mig. Med lätta steg ska jag vandra stigen fram hållandes alla mina versioner av mig själv i handen. Förhoppningsvis vill mina nära och kära vandra där bredvid. Välkommen hem!
