Ingenmansland

När jag började skriva den här bloggen var det för att jag ville dela med mig av min upplevelse av tre månaders praktik i Kenya. Jag ville att familj och vänner skulle följa med mig på resan jag gjorde och som bonus kanske även ge någon främling något läsvärt. Det visade sig att skrivandet blev mer än så och den glädje skrivandet gett mig som ung väcktes till liv samtidigt som det kändes fint att bearbeta upplevelser i skrift.

Det är nu dags för nästa stora äventyr för mig och min familj och även om det inte är lika exotiskt att flytta till Dalarna som till Kenya (vissa kanske hävdar motsatsen) vill jag ta med mig familj och vänner dit. Den här gången är det dessutom oklart om vi återvänder eller inte. Jag tänker att det finns något allmänmänskligt i att bryta upp, börja om eller att lämna något bakom sig och förhoppningsvis väcker det någonting hos dig som läser.

Jag sitter på ett café i mitt kvarter och njuter av en hemmagjord mjukglass. Solen värmer fortfarande även om vinden och rasslet i löven manar om att hösten nalkas. Tvärbanan mullrar på, det är en del folk i rörelse och även trafik. Glassen, lakrits och karamell, är underbart god men det är egentligen inte speciellt mysigt där bland all asfalt och alla bostadshus. Jag njuter däremot i fulla drag. Det är min näst sista dag i lägenheten, i kvarteret, i Stockholm. Jag sitter och tar in atmosfären och som alltid när jag ska bryta upp är jag drottningen av vemod och nostalgi. Mitt huvud är som en konstant strid ström av ögonblick och glimtar där jag, som en film, ser stunder för mitt inre öga, minnen.

I vanliga fall, innan Corona, skulle mängden människor vara oerhört mycket fler och även trafiken vara mer påtaglig. Jag skulle tycka att det var jobbigt med all trängsel och alla ljud och jag skulle definitivt inte satt mig på cafét med vägen som utsikt. Men nu sitter jag där och njuter i fulla drag. Jag försöker ta in alltihop, pränta in, spara och dra ut på känslan av det liv jag levt i 13 år. Jag har levt med min man Ola i Hammarby Sjöstad i över ett decennium. En stadsdel vi båda älskar, den stadsdel som är så intimt förknippat med barnen och vår familj. Vart jag än vänder mig är det minnen. Alla lekplatser och gungor, att bada i Sickla sjö, åka skridskor på samma sjö, Hammarbybacken och varm choklad, plocka svamp och blåbär, gläntan vid Filosofens grav, äta sig proppmätt på Pong, blicka ut över allt vatten, ta båten till Skansen, körsbärsblomningen i Luma, min speciella sten som är formad perfekt för att meditera i skogen. Jag skulle kunna hålla på hur länge som helst. Ännu värre är det i vår lägenhet som nu är full med flyttkartonger och snart är tom. Tårar av tacksamhet, vemod, lycka och sorg har lämnat min kropp i flera dagar. Ögonblicken sköljer över mig konstant. I vardagsrummet där Einar lärde sig sitta första gången, vår mysiga hammock där vi satt och lyssnade på regnet, uteplatsen som nu står i full blom där jag planterat alla växter, barn i badbalja på uteplatsen, vattenkrig, alla skratt, allt bus, alla små fötter som tassat runt. Glädje och sorg, skratt och gråt och allt däremellan, helt enkelt livet.

Att bryta upp gör alltid att mina sinnen förstärks. Det är som att min kropp känner mer och min hjärna är klarare och mer perceptiv. Jag tänker att det är i det där uppbrottet det finns guld att hämta där ingenting är skapat ännu, någon slags Ingenmansland. Det är glappet mellan det gamla och det nya som är intressant. Jag tänker på en liknelse med våra andetag. Vi andas in och ut mer eller mindre medvetet hela våra liv. Vad vi ofta inte tänker på är att det blir en liten paus där emellan, ett liten mellanrum från att vi andats ut till att vi drar nästa andetag med ny frisk luft. Det är i den där pausen som det finns så otroligt mycket kraft och potential. Det är ifrån ingenting som allting skapas. Det är i väntan på att det nya ska strömma in och utifrån tomrummet som gör det möjligt att reflektera, känna efter, starta en ny process och hitta kreativiteten. Så trots mitt vemod, min sorg och min instinktiva känsla av att vilja bevara och klamra mig fast vid det gamla så har jag och min familj valt någonting nytt. I morgon flyttar vi in i vårt hyrda hus i Falun för att expandera, utvecklas, utforska och skapa någonting annat. Jag kommer flytta från Ingenmanslandet till någonting annat. Jag hoppas att du vill följa med mig på resan!