Tårar

Helt plötsligt står jag där, på en avdelning till brädden fylld av patienter, med en stor klump i bröstet och tårar som bränner under mina ögonlock.

Den ortopediska avdelningen på plan 6 är så full att människorna delar sängar. Det ligger patienter under sängar och mitt på golvet. Det är så trångt att jag måste kliva över en man och försöka parera så jag inte trampar i baljorna med urin som står överallt då katetrarnas slangar rinner ner i dem. Jag tänker: ”Hoppas att jag inte ramlar på honom” och ser för mitt inre hur ännu fler ben i den sargade kroppen går av. Det är amputerade armar och ben. Människor som i den kaotiska och farliga trafiken fått sina kroppar förstörda, avhuggna, splittrade. I stället för att lägga tillrätta benen, skruva ihop, stänga och låta det läka i ett gips som vi gör hemma används en metod som kallas ”traction”. För att inte benen ska läka ihop fel särar man på dem, länge. Det hängs tyngder i benet och patienterna blir liggande där i månader. Ofta hör jag att patienten varit där mellan två till fem månader. Helt stilla ligger de där medan deras kroppar sakta men säkert stannar av, cirkulerar mindre och livet rinner ur dem. Självklart skapar den här behandlingen komplikationer. Som ett brev på posten i och med tyngden från de stora metallklumparna som ska dra isär benen blir det trycksår på hälar och liggsår från att inte kunna röra sig. Ett trycksår eller liggsår är att dansa med döden. På just den här avdelningen ligger en man med ett sår i låret, stort som en tallrik, fullt till brädden med gröngult var. Stanken är olidlig och det är en doft från Hades dödsrike. Alla vet det. Avdelningarna är tysta. Månaderna går.

När jag och min kurskamrat frågar vad de gör i förebyggande syfte får vi till svar att det inte finns resurser att göra så mycket. De som redan utvecklat trycksår på hälar eller någon annan stans måste få en av de få tryckavlastande madrasserna. Det förebyggande tankesättet verkar inte finnas. Jag vill bara skrika! Det finns inget system för att se till att alla patienter hela tiden kollas av och får den hjälp de behöver. En man hade legat i tre veckor med sin fot i fel läge och nu var det för sent att rätta till det. Han kommer att gå med droppfot hela livet. En annan kom in med en enkel skada i foten som tyvärr blev infekterad och nu hade han precis amputerat benet vid knät. Dansen med döden är ständigt närvarande. Att få en infektion är den största faran. Trots det är hygienen obefintlig. Smutsiga lakan, smutsiga sår, smutsiga bandage och ingen handsprit. Arbetsterapeuterna glömmer ofta att ha handskar eller så är handskarna slut. Man tvättar sig i en balja på golvet och häller sen ut vattnet på samma golv. Det är mat och prylar och allt är smutsigt.

Vi går in på avdelningen för kvinnor. Samma sak där. En kvinna har en speciell ”external fixator” runt hela benet. Det är för extremt mycket bensplitter. Det sticker ut långa metallstavar runt hennes ben och köttet runt ser mer ut som köttfärslimpa än hud. Hon ler stort och sysslar med handarbete. Jag frågar min lärare om smärtan då det ser ut att göra fruktansvärt ont: ”Får hon smärtlindring?” Han tittar på mig som om jag sagt att det skulle falla ner manna från himmelen och säger att ingen här får smärtlindring. Jag känner en våg av chock och det är då tårarna försöker bryta sig loss. Klumpen i bröstet bara växer. ”Självklart är hon glad!”, säger läraren. Glad eftersom hon lever och de gör allt för att rädda hennes ben. Jag skäms! Jag skäms över hur bortskämd jag är, över allt jag tar för givet. Jag skäms över all min dysterhet och depression. Jag skäms över att inte fira livet i varje andetag. Kvinnorna på avdelningen klagar inte, de vibrerar av liv, glädje och tacksamhet. Jag tvingar ner klumpen i bröstet för om jag skulle släppa ut den skulle jag aldrig sluta gråta. Jag sväljer och säger till kvinnan: ”You are so brave and your people so strong. You are amazing.” Hon ger mig ett leende så stort och från hjärtat att det lyser upp mitt innersta väsen. Även jag går leende därifrån.