Extra allt

Mitt medvetande börjar väckas till liv av fågelkvitter och en trött sol skapar gryningens bleka ljus. Klockan är halv sex. Vad jag fått berättat för mig är att många kenyaner redan är uppe och på väg. Flera timmars pendling i becksvart mörker är inget ovanligt. Likt ett nätverk av blodkärl som ska pumpa genom hjärta och lungor åker miljoner kenyaner in till Nairobi varje dag och lämnar sedan staden på kvällen. Tyvärr blir det inte mycket tillförsel av syre genom blodomloppet då alla bilar som saknar katalysatorer och alla gamla dieselmotorer skapar en mycket förorenad luft. Jag kan tänka mig att kostnaden av människoliv och sjukdomar skapade av luften är hissnande. I ”The Guardian” stod det idag att det nu är tre gånger fler människor som dör av luftföroreningar än av AIDS, TBC och malaria tillsammans! Ändå tror man här i Nairobi att lösningen på trafikproblemen är mer vägar för ännu fler bilar.

Solen stiger snabbt högt på himlen och skapar en tryckande hetta som skållar den röda, redan dammiga jorden. Ännu en dag i Nairobi. Jag har för tredje gången på två veckor vaknat innan klockan ringer. I Sverige händer det mycket sällan. Här är det som att min kropp laddar batterierna på ett helt annat sätt. Jag vet inte om det är solen och värmen, att jag måste vara mer alert hela tiden, kontrasterna, glädjen i mötet med människorna eller att allt fortfarande är så otroligt nytt som gör att jag känner mig mer levande än på länge. Mer levande, mer utmattad, mer glad, mer arg och mer ledsen. Det är extra av allt.

En doft av brandrök sveper genom huset. Av någon anledning brinner det alltid någonstans. När jag frågat om det har folk skrattat då det inte ens tänkt på brandlukten eller fenomenet. Efter lite eftertanke har man sagt att det alltid är någon som bränner sopor, löv eller att det på de många byggarbetsplatserna förekommer tveksamma aktiviteter. Det byggs överallt. Stora och exklusiva bostadskomplex sträcker sig mot den stekande solen. Jag har dryga fyra kilometer till skolan och sjukhuset. Då jag inte vågar mig ut bland den galna kollektivtrafiken än (om någonsin) är ett mycket säkrare sätt att beställa en Uber. Det kostar mellan tjugo till sextio kronor beroende på hur mycket trafik det är. Det tar också mellan femton till sextio minuter beroende på trafiken. De kenyaner som kör Uber är, förutom otroligt trevliga, mycket intresserade av att diskutera allt mellan himmel och jord. För mig är det ett fantastiskt tillfälle att fråga och lära mig så mycket jag bara kan om det här komplexa landet. Ett samtal jag hade med Anthony (du får alltid veta namnet, registreringsnummer och en bild på personen som kör) var om just bostadsbyggandet. Enligt honom dras de giriga till byggbranschen och det har skapats en bostadsbubbla utan dess like. De färdiga komplexen är svårsålda och kostar för mycket. Trots det fortsätts det bygga.

Min upplevelse hittills är att det råder en enorm avgrund mellan vad det kenyanska folket behöver och vad som görs. Det finns otroligt mycket pengar men korruptionen gör att avgrunden bara växer. I stort sett alla jag pratar med, inklusive lärare, pratar om korruptionen. Kenyanerna verkar genuint trötta på hur det fungerar, trötta och arga på politiker. Sjukvården är ett sådant exempel. Ett uttryck jag fick höra idag var att man kan få den medicinska hjälp man faktiskt behöver om man har ”good pockets”, d.v.s. att man kommer från en familj med god ekonomi och kan ta pengar från sina egna fickor och stoppa i andras. De människor jag kommer i kontakt med på sjukhuset har bara hål i sina fickor. Det finns en sjukförsäkring, NHIF (National Health Insuranse Funds) som man kan teckna för 500 kenyanska skilling i månaden (lite mindre än 50 kr) som täcker halva kostnaden för vården men för otroligt många är även det för mycket.

Jag sträcker på mig då solen nu strålar in genom fönstren. Det är redan varmt och jag öppnar myggnätet för att möta den här dagen. Jag tassar fram till min äldsta dotter som sover tryggt i sin säng med sina älskade gosedjur. Jag tänker på hur lyckligt lottade vi är och väcker henne sakta. Vi kramas en stund och känner båda att vi är redo för ännu en spännande dag i Nairobi.