“Life in Sweden must be very good” var en av de sista sakerna hon sade innan hon bytte om och tog en matatu till sitt blygsamma hem. Jag funderade medan hon plockade ihop sina saker. På att det är renare hemma, mindre avgaser. Fantastiskt mycket bättre sjukvård. Nästan inga som svälter ihjäl. Mindre trafikstockningar. Det finns kollektivtrafik. Det går att cykla nästan överallt, även om det skulle kunna vara bättre. Men hon och hennes landsmän har något som saknas hemma, påpekade jag. De är lyckliga. Även de som är fattiga, även de som har svårt att få vardagen att gå ihop på riktigt och inte bara på grund av att de försöker leva upp till något fåfängt föräldra-ideal och försöker jobba 40 timmar i veckan medan de hämtar på förskolan klockan 15.00 varje dag. Trots att de kanske inte kan vara säkra på att få tag på tillräckligt med mat till sina barn varje dag. Trots att de kanske inte har tak över huvudet nu när månaderna med de långa regnen kommer, de tunga, dygns- eller veckolånga regnen som slår ner i marken.
Något jag lärt mig redan efter en vecka här i Kenya är att de små sakerna i livet faktiskt inte spelar så stor roll. Vad gör det att varuleveransen med mat är någon timme försenad, när jag och familjen ändå faktiskt får mat? Vad gör det att det är kö i snabbköpet, när jag och familjen ändå har pengar att handla för? Vad gör det att grannhundarna skäller nätterna i ända, när jag och familjen ändå har tak över huvudet och sängar att sova i?
Jag försöker tafatt förklara för vår hushållerska, som inte ens tjänar en tiondel av vad jag gör, att allt inte är bra i Sverige. Att många är olyckliga. Att trots det materiella välståndet och vår välfärd så finns det ändå många som har svårt att hitta mening i livet. Hon ler och säger “yes” på det sättet som jag nu lärt mig att kenyaner gör, när de inte riktigt förstår men inte heller vill vara otrevliga och ifrågasätta mzungun – alltså den vita europén.
Diskussionen för dagen började med spårvagnar. Nairobi Light Rail Project är ett av de många infrastrukturprojekten här i staden som har stoppats upp av korruption och byråkrati. De kenyanska politikerna ser det som sina livsuppgifter att roffa åt sig. Pengar som borde gå till nytta för medborgarna försvinner rakt ner i deras fickor. Hon visste inte vad en spårvagn var, jag försökte förklara. “Like a bus that runs on railway tracks” var det närmsta jag kom. Hon förstod på ett ungefär. Hon fortsatte, “I heard there is a country in Europe where everyone rides bicycles”. Nederländerna. Ett ämne som berör mig, eftersom jag älskar att cykla och tycker att cykelinfrastruktur är viktigt. Vi pratade om lådcyklar och allt som hör därtill med storhandlande och barnskjutsande, hur de gör där när de bygger vägar och att cykeln är prio ett.
Vi fortsatte med att bilvägar bara skapar mer biltrafik. Att biltrafiken skapar avgaser som förgiftar miljön och människorna. Att barnen här har hälsoproblem på grund av trafikens utsläpp. Att bilen var en statussymbol, att många kenyaner lånar ihop till en bil – som är dyrare här än i Sverige på grund av höga tullar – och att de sedan jobbar sju dagar i veckan för att betala lånen. Att kenyaner idag inte kan tänka sig att utföra ärenden utan bil, att cyklar bara är till för fattiga. Plötsligt förstod jag blickarna jag får när jag går 800 meter till närmsta snabbköp, ofta med väskor och tomma 20-liters vattenautomats-cylindrar, för pantens skull. En vit som går! Vita är ju stormrika! Är du rik har du bil! Konstigt.
Jag berättar att vår familj inte har bil hemma i Sverige. Hon tittar på mig som jag sagt att vi föder upp enhörningar på fritiden. Jag visar bilder från när jag cyklar med barnen på vintern, att jag har satt skidor på cykelvagnen för att den ska glida lättare i snön. Jag förklarar hur ett par längdskidor fungerar. Så långt från varandra har vi nog aldrig varit. Hon har aldrig upplevt minusgrader. Förstår inte hur snö känns, har aldrig hört snö-knarret under skorna. Sen försöker jag förklara vintermörker för henne, och vad det gör med människan. Illustrerar med en mandarin och sätter en prick där Nairobi är, på ekvatorn. Och en i Sverige, långt upp. Håller upp mandarinen. Säger “you are the sun” och får ett bländande afrikanskt leende tillbaka, ett sånt som går ända in i märgen. Och jag tänker att leenden, riktiga leenden, är något som alla borde bjuda på.
