Bilen kränger hit och dit, den gnisslar, stånkar och stönar. Det röda dammet yr och blandas med smutsiga avgaser från alla lastbilar och andra fordon utan vettig avgasrening. Det finns nästan inga vägskyltar, inga markeringar på vägen och absolut inga trafikljus. I Nairobi blandas allt, och då menar jag allt, i en ändå vänlig och ganska långsam ström av bilar, Matatus, Ubers, motorcyklar, gångare, försäljare, en och annan ko och cykel samt tiggare som riskerar livet när de utan lemmar kryssar mellan alltihop för att försöka få sig något att äta. Alla kör med rutorna nere för att kunna gestikulera, prata med varandra och släppa fram andra bilar så att trafiken i varje fall går framåt, om än långsamt. Det är ingen som är speciellt irriterad eller som tutar utan alla hjälps åt att släppa fram varandra rättvist. Det tar lång tid att ta oss ut ur staden som härbärgerar runt fyra miljoner människor. Vi åker norrut förbi Kangemi, ett av Nairobis många slumområden där det bor ca 100 000 människor. Tillslut är vi ute ur staden.
Vi susar nu fram i betydligt högre hastighet längs Nakuru Highway, eller A104. Vägen ska vara en av de bästa i Kenya och har asfalterats om relativt nyligen. Med svenska mått mätt är den usel. Den är kantad av tung lastbilstrafik som fraktar varor till och från stora delar av Afrika. Vägen är en av de mest olycksdrabbade i världen. Det är med hjärtat i halsgropen och med skvalande gospel i högtalarna som jag ser landskapet förändras.
Vi är på väg mot Olenguruone i Nakuru County för att besöka Mr. Bs hem. Han är chef för arbetsterapienheten på Kenya Medical Training College och otroligt mån om att vi ska ha det bra. Svetten rinner i strida strömmar längs min kropp då det inte finns luftkonditionering i bilen och det är otroligt varmt. Så här varmt har det inte varit i Nairobi så länge någon kan minnas. Regnen är försenade och om vi tycker att svenskar är besatta av att prata om väder så är det ingenting jämfört med Kenyaner. ”It is hot today”, är öppningsfrasen för de flesta och sedan ”but the rain is coming”. De gudfruktiga kenyanerna kallar ibland regn för ”blessed showers”.
Mr. B är som sagt mån om att vi ska få uppleva så mycket som möjligt och vi ska ta ”the scenic route” genom mänsklighetens vagga, The Rift Valley. Den väg vi svänger av på är mycket sämre och efter att vi åkt en bra stund blir vi helt enkelt tvungna att åka av vägen då det hänt en olycka och det är totalt stopp. Glad i hågen svänger Mr. B av vägen då han ser att andra bilar gör det. Han säger att det alltid är bra att åka efter någon annan då det känns tryggt. Det visar sig att han inte har en aning om var vägen går. Vi skumpar fram och dammet yr. Det dammar så mycket att vi knappt ser någonting. Mr. B skrattar sitt bullriga, djupa skratt och säger att vi nu får ”kenyan massage”. Det vill jag lova då vi kastas hit och dit i den skruttiga bilen som är Mr. Bs stolthet. Han har haft den i 10 år och veckopendlat varje fredag och söndag de 27 milen till sitt hem. ”Very reliable”, säger han och jag själv tänker att den stackars bilen är ett mirakel, då den hållit ihop så länge. Vi passerar små samhällen där folk står längs vägen, alla tittar och barn ropar glatt efter oss. Tillslut kommer vi tillbaka på A104 och fortsätter i snabb fart. När det är 10 mil kvar börjar Mr. B le och säga att avståndet är ”very encouraging, only 100 kilometers left”. Nu är vi snart hemma, tycker han och jag och min kurskamrat Helena tittar undrande på varandra. Den kenyanska synen på avstånd är inte riktigt densamma som den svenska. Det blir snabbt mörkt. Nu saktar han ner och säger att eftersom vi nu är i hans hemtrakter behöver vi inte stressa mer. Efter ca sju timmar i bilen är vi äntligen framme.
Det är absolut kolsvart förutom en enorm måne och tusentals stjärnor som lyser upp vägen till ett litet stenhus. Vi går dit åtföljda av några hundar. Inne i det lilla huset sitter Mrs. B framför en eldstad med någonting puttrande i elden. En katt jamar och det är minst sagt enkelt. ”Welcome”, säger hon och ler stort. Klockan är nu efter nio och jag är så trött, svettig och slut att jag nästan ser i kors. Jag och Helena sneglar förskräckta på varandra och undrar om det är där vi ska bo, i det pyttelilla huset med brasan. Det visar sig att det riktiga huset är lite högre upp. Vi stegar dit och blir ombedda att inte kliva i kodyngan. Inte för att jag förstår hur jag skulle undvika den då jag inte ser ett smack! Väl inne i huset står en tv på med hög volym. Det visar sig vara en, i mina ögon, galen predikant från USA som orerar konspiratoriska teorier om hur satan arbetar. Jag känner mig chockad och generad då jag själv tycker det är helt vansinnigt och rasistiskt. Predikanten pratar om muslimernas hemliga agenda och ”evil eye”. Vi installerar oss och ska nu äta middag efter att vi fått tvätta av oss i en balja. Det finns inget rinnande vatten. Mrs. B kommer med maten som tillagats i vad som var köket, d.v.s. stenhuset vi först kom in i. Mrs. B. är otroligt välkomnande och lagar jättegod mat med grönsaker från de egna odlingarna. Jag och Helena håller på att trilla av de mycket stora och obekväma fåtöljerna då vi är helt sjukt trötta. Innan vi får lägga oss ska vi däremot be tillsammans. Vi tittar förvånat på varandra och efter ett mycket tillrättavisande ”Close your eyes!”, från Mr. B tar vi seden dit vi kommer och blir välsignade så det svischar om det. För första gången sedan vi kom till Nairobi sover vi utan myggnät med ett tjockt täcke med klar luft som strömmar ner i lungorna.
De följande dagarna blir mycket händelserika. Aldrig någonsin har jag känt mig så välkommen. Mr. B tar oss runt i de otroligt vackra omgivningarna. Det odlas te i vidsträckta landskap och temperaturen är helt perfekt med en lätt bris. Det är så otroligt fridfullt. Vart vi än kommer tittar folk storögt och börjar le. Alla är otroligt nyfikna och undrar vilka vi är. Vi får hela tiden stanna då människorna vill komma fram och byta några ord, skaka hand och helt enkelt bara sprida sin värme och glädje över att vi är där och hälsar på. Barnen ropar ”wuzungo” efter oss eller ”chinese, chinese”. Det är nämligen kineser som bygger en väg i närheten och barnen tror att främling är samma sak som kines. Vi får oss också en tur in i byn och ryktet går att vi är där. Alla är så himla glada och pratar på trots att vi inte begriper ett ord. Mr. B känner så klart de flesta i byn. Alla bjuder in till sig och skulle vara ärade om vi kom på besök. Det känns äkta och som att de verkligen menar det.
En gammal barndomsvän till Mr. B börjar berätta historier om när de växte upp. De målar upp en bild av hur det är att kämpa i motvind när ens förädlar är helt utan utbildning och de själva ville gå i skolan. Hur de fick gå många mil för att ta sig dit, att försöka lära sig utan stöd, deras första kontakt med skor och hur kyrkan var den som stod för utbildningen. Jag får en mycket större förståelse för kyrkans betydelse för samhället och det är verkligen religionen som är smörjmedlet i gemenskapen.
Väl tillbaka till den mycket välskötta lilla gården med kor, getter, höns och grönsaksodlingar sitter vi en stund på en bänk under ett träd. Mr. B säger att männen brukar sitta där ute en lång stund medan kvinnorna är inne i huset. Han är otroligt stolt över sin gård och har grandiosa planer för framtiden. Det märks att han älskar den här platsen och det liv han har där med sin familj.
Mrs. B har nu klätt upp sig och vi ska gå en promenad i skogen. Gärna, tänker vi och traskar glatt med. Det visar sig att hon stolt vill visa upp sina gäster för alla sina grannar. Det dyker upp grannar, och andra människor, ur bushen hela tiden. Alla hälsar hjärtligt och pratar. Det ropas genom skogen att vi ska stå kvar då någon vill komma ikapp och hälsa. En pojke kommer springande med rasande fart genom träden. När det kommer fram att vi är från Sverige undrar han om vi känner Zlatan. Så lycklig som han blev när Helena säger att hon kommer från samma region är svårt att slå. En annan granne bor i en klassisk lerhydda med stampat jordgolv. Dottern på ca 7 år är där inne i mörkret och lagar mat vid den öppna elden. Mamman är och matar djuren. Vi får gå in och tittar oss nyfiket omkring i dunklet. Det känns kallt och jag känner mig ärad att få ta del av alltihop. Jag får däremot veta att hyddan är sval på dagen men mycket varm och mysig på kvällen. När vi går vidare hörs ännu ett rop genom skogen att vi ska stanna kvar då mamman är tillbaka och vill träffa oss. Hon har epilepsi, får vi veta, och ramlade in i elden vid ett anfall så hon är ärrad långt upp i ansiktet. Även hennes leende är så äkta och genuint att det värmer ända in i benen. Vi spenderar kvällen med andra grannar och äter en massa mat tillsammans.
Så här fortsätter hela vistelsen. Vi får se folks hem, det bjuds på te och alla är så otroligt vänliga. Det frågas intresserat om Sverige, hur vi upplever Kenya, vad vi tycker om maten, vädret, allt mellan himmel och jord. Det frågas också alltid om religion och det märks att de inte ens kan ta in att vi inte är religiösa. En mycket gammal uppdelning mellan manligt och kvinnligt är också påtaglig. Männen är för sig och skrävlar tillsammans medan kvinnorna lagar maten framför de öppna spisarna.
När vi sedan skumpar tillbaka den långa vägen till Nairobi känner jag mig så otroligt tacksam att fått uppleva vänligheten och glädjen hos alla dessa människor. Generositeten, hjälpsamheten och värmen hos kenyaner är enastående. När vi precis kommit utanför byn stannar vi då en trafikant fått punktering. Vi stannar trotts att andra också gjort det. De får inte upp låset till reservdäcket och har inga vettiga verktyg. Det visar sig att bilen tillhör en viktig politiker i bygden och efter en stund är det ca tio kenyaner som står längs vägen och pratar politik. Vi sitter i bilen och väntar tillsammans med alla andra kvinnor i bilarna. Ett annat exempel på hur man hjälps åt är från min första vecka i Nairobi. Jag hade problem med min Uber app. Då du inte vill vara ute som vit kvinna efter mörkret här utan sällskap kände jag mig ganska rädd inför att inte komma hem i tid. VARJE gång fick jag hjälp av någon vänlig kenyan som tog sig tid. Tid att fixa en bil, tid att vänta tillsammans medan de pratar intresserat och tid att se till att jag kom in i bilen säkert. Mr. Bs lilla gård och alla leenden jag mött här kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta och jag önskar innerligt att jag kunde ta med hela mentaliteten hem till Sverige.
